Anorexia nervosa är en sjuklig aptitlöshet som ofta orsakas av psykiska skäl, t. ex. känslan av att inte duga. Det är främst tjejer och unga kvinnor som drabbas. Anorexi leder bl.a. till nedstämdhet och depression, utöver de fysiska förändringar som viktnedgången medför.

Juliana Jansson har berättat om vad hon gick igenom och hur hon blev fri från anorexi. Det började i högstadiet, då hennes självkänsla blev sämre för varje dag som gick. Hennes tankar kretsade allt oftare kring utseendet och vad andra tyckte om henne. Juliana kände sig ful både på utsidan och insidan och såg ingen mening med sitt liv. Men hon skämdes för att prata om det och började istället tröstäta. Tröstätandet hjälpte inte, tvärtom ledde det till frustration över att inte kunna kontrollera sig själv. Så hon började istället avhålla sig från att äta. Hon ljög för familjen och sade att hon hade ätit fast hon inte gjort det. " />På ett tjejläger hörde Juliana undervisning om hur dyrbar hon är, och vilket värde hon har inför Gud. Hon började förstå att hon behövde ta sig ur den situation hon levde i. Därför sökte hon hjälp hos en psykolog. Tyvärr förändrades inte hennes självbild, och hon fortsatte nedåt i anorexin. ”Tankarna drar ned en, glädjen försvinner och allt är mörkt”, berättar Juliana om den jobbiga perioden. Juliana hade en hunger efter att komma närmare Gud, och en morgon upplevde hon att Gud talade till hennes hjärta om att välja bort det som förde henne längre bort från honom. Hos en kompis såg Juliana ett videoklipp om en ung tjej som mådde så dåligt att hon skar sig själv, och om en tjej som svalt sig. ”Det var som om jag fick upp ögonen för min egen situation, och jag tänkte: där kommer jag att vara om jag inte får stopp på det här.”

”Efter gudstjänsten en söndag blev jag berörd av Gud och kände att det var dags att bli fri. Jag gick till en kompis och frågade om hon kunde be för mig. När hon lade händerna på mig kände jag att jag blev av med mörkret. Jag fick frid i mitt hjärta. Efteråt fikade vi, och jag kunde äta utan negativa tankar. Jag var fri!” Julianas ögon lyser av glädje när hon berättar om hur Gud gjorde henne fri. Nu önskar hon att alla tjejer ska förstå hur dyrbara de är.

”Du har skapat min kropp med alla dess organ. Du vävde dem samman i min mors liv. Tack för att du skapade mig så unik och så underbar. Det är fascinerande att bara tänka på det. Allt du gör är fantastiskt, det har jag verkligen fått erfara. Du var där när mina ben formades i det tysta, när de fogades samman i min mors liv. Du såg mig innan jag föddes och planerade varje dag i mitt liv, innan någon av dem började. Ja, varje dag skrevs ner i din bok!” Ps 139:13-16 LB

”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” Matt 25:37-40

Hungern i Tanzania är enorm. Regnet har uteblivit, och därför har allt som såtts , på många platser i regionen torkat bort. Där majsen just nu borde stå två meter hög finns bara torra åkermarker. Flera män har lämnat sina familjer när de märker att de inte klarar av försörjningen. Kvinnorna och barnen äter det de får tag i; spenat, rötter och majsvälling. Pastor Gottfrid Stenroos återvänder till Tanzania i mitten av april, och hoppas kunna köpa mer majs då.

Jag träffar Gottfrid i köket hemma hos familjen Stenroos. Där delar han med sig om den senaste missionsresan i februari. Då delades 1023 säckar majs om 100 kg/st ut, dvs. drygt 100 ton majs. ”Runt 2000 familjer har fått del av majsen, men fortfarande är behovet enormt. Många är tvungna att ta bort sina barn ur secondaryschool, eftersom de inte har pengar till skolavgifterna, då majsskörden som är deras leverbröd uteblir.” berättar Gottfrid. Under resan predikade han också i flera församlingar och startade upp ett skolbygge till som beräknas bli klart i början av april, i byn Qagha. Skolan kommer att invigas omkring den 17:e april, då utbildningsministern och ytterligare några ministrar är inbjudna att inviga skolan. Även den officiella invigningen av en annan skola, som dock varit i användning sedan förra året, invigs sammtidigt.

Av de pengar som samlats in, har ingenting gått till administration, det köps majs för varenda cent eller går rakt till skolbyggen. Akut hjälp

”Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida.” ps 121:5

Denna bibelvers är mycket verklig för Sarah Stenroos som var med i en bilolycka för ett par år sedan. Hon var på väg till Västerås tillsammans med sin man för att fira deras förlovning. När de kom till korsningen mellan väg 276 och E18 rullade deras bil ut framför en större bil, som körde rakt in i dem. Bilen trycktes in nästan 50 cm på passagerarsidan där Sarah satt. Sarah har inget minne av själva krocken, hon vaknade först när räddningspersonalen anlänt.

”Efter olyckan har jag fått bibelord som blivit så levande för mig, t. Ex. I psalm 139 och vers fem står det: ’Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.’ Jag upplevde det rent fysiskt när jag satt fast inne i bilen. Det kändes som bomull runtomkring mig. Det var Gud som omslöt mig och höll mig i sin hand.”

"Räddningspersonalen lade en stödskena runt Sarahs nacke och skar bort taket till bilen för att få ut henne. Hon hade fått ett jack i pannan och små sår i huvudet p.g.a. allt glassplitter, men när man senare undersökte henne fann man varken brutna ben eller andra invärtes skador! Joel klarade sig undan med ett brutet kindben.

”Brandkåren som räddade mig sade att man inte kommer levande ur en sådan bil. Jag är så tacksam till Gud för att han bevarade oss. När vi ger våra liv till honom och håller oss nära honom har han lovat att ta hand om oss. All ära till Gud!”

Sedan augusti detta år har en våg av förföljelse svept över Indien. Kristna förföljs hänsynslöst, hem bränns ner och människor dödas för sin tros skull. Monica Forsman var i november på en tiodagars missionsresa till norra Indien. ”Vi upplevde verkligen Guds beskydd, vi kände inte av oroligheterna över huvudtaget.” Berättar hon.

”Vi samarbetade med lokala församlingar och åkte ut till byar varje dag, där vi hade möten. Vi höll enkla möten med predikningar som alla kunde förstå. Därefter fick vi be för sjuka och föra människor till tro. Efteråt fick jag höra att en döv flicka vi bett för hade fått hörseln tillbaka! Mötena hölls utomhus. Det drog till sig nyfikna människor som samlades i klungor runt mötesområdet.

De som gjorde störst intryck på mig var kvinnorna och barnen. Det finns verkligen ett enormt behov att fylla i dessa människor. Någonting annat som var väldigt utmärkande var den enorma gästvänlighet som indierna visade. De visade kärlek och uppskattning så tydligt och ärligt, det är man inte van med här i väst.”

-”Kommer du att åka tillbaka till Indien?”
-”Ja, det vill jag verkligen göra. Det finns en väldig glädje i att ge och betjäna dessa människor.”